motherfuckingtesso

---

Jag har varit rädd för att släppa taget, stänga dörren. Jag har varit rädd att jag ska förlora mer än vad du gav mig..
Men faktum är att jag mår bättre än på länge och känner mig starkare än någonsin nu när det är över. 
Jag har mina vänner att tacka för att de ställer upp när jag behöver det, och jag vet att jag kan vara krävande, jobbig och tänka skitkonstigt ibland - att ni står ut med det borde ge er allihop en nominering till Nobelpriset eller något.

Men jag måste ge dig cred för att du har sådan sjuk timing. Igen. På gott och ont, just nu mer på ont. 
Bara några dagar efter att jag VERKLIGEN känt att "jag klarar det här, jag behöver inte dig, jag orkar inte med dig och det är okej" så får jag ett sms. För att jag är den enda. 
Och visst vill jag vara den enda. Den enda, på riktigt.
(Tror du inte att jag hör? Tror du inte att jag ser, och att jag vet?)

Jag saknar dig, jag kommer alltid att tycka att du är så fantastisk och jag kommer aldrig att vilja stänga dörren. Och det är okej.
Men jag orkar inte mer.
Det är också okej. Äntligen, känns det okej.

(Så tack, Elin, för att du har orkat övertyga mig om att det är okej)