motherfuckingtesso

Måste jag? 


Jag har lärt mig en del om mig själv det senaste året, mycket tack vare Rickie och Madde men även Morris.
Allt som hände med Morris, både bra och dåligt, lärde mig mycket om vem jag är och hur jag ska hantera det som ibland är som en Tess-tornado.

Då var jag naiv och kär. Kanske naiv för att jag var kär? Jag hade fastnat i någon slags relation som skadade mig mer än vad den gjorde mig gott och det var på grund av att jag inte visste vad jag ville.
Det tog lång tid innan jag slutade tro på precis allt som sades och började fundera över vad jag höll på med, egentligen.

Det är svårt att beskriva sig själv, speciellt vad man var. Det är ju inte jag längre, vem fan är det som står i backspegeln och vinkar? "Hejdå, vi skiljs åt nu men du kommer att tacka mig för de misstag jag gjorde. Det hjälper dig i framtiden." 
Och det tar aldrig slut, varje gång jag tittar i backspegeln står där en människa som jag inte känner längre. Så jag nöjer mig med att säga att jag var ungefär som jag är nu, fast mycket mer naiv. Och mycket mer jag-vet-inte-varför-jag-gör-såhär-men-jag-gör-det-ändå. Typ.